…ett vacuum i universum…
När jag skrev det här syftade jag på sorgen (men samtidigt en del lättnad) att få en tydlig diagnos. Föga anade jag då hur bottenlöst och svart allt skulle bli mindre än tolv timmar senare. För helt plötsligt fanns ingen kärlek i den andra partens hjärta. På några få minuter såg jag mitt liv trasas sönder. Och nu, 20 timmar efteråt, bor jag ensam med mina barn. För att citera Camilla: “Återigen mår jag skit. Återigen är inte mina egna handlingar orsaken.”
Smulmia sa,
2008-05-02 @ 23:14
Nämen…. *stor kram* :-((
Alex sa,
2008-05-02 @ 23:41
Omtankar i massor!
Monkan sa,
2008-05-03 @ 02:38
Men JISSES!!!!!!!!
*kramar om*
Hur i h-vet gick DET till??????????????????
annacarinsol sa,
2008-05-03 @ 08:18
Tänker på dig.
KRAM
Lilla Mysan sa,
2008-05-03 @ 10:28
Tänker på dig. Jag finns här, ett telefonsamtal bort.
Kram
Brainflakes sa,
2008-05-03 @ 12:40
Shit!
Från klar himmel låter det som…
Kram!
Fixig sa,
2008-05-07 @ 10:42
Alla> En sak är säker: upphör aldrig att förvånas. Det är slut, end, finito och kommer aldrig att bli något igen.
Tack för att ni finns och för att ni är BÄST! *kramar om*